Jag ger upp

Ok. Den där säcken går inte att stänga. Saker och ting vill hela tiden flyga ut och jag kan inte både hålla ihop och knyta samtidigt. Men en del saker ligger nu däri och jag hoppas att det ska finnas nån sorts förståligt sammanhang i det jag samlat ihop.

Knyta ihop en ofärdig säck

Försöker få ihop redovisningen till nästa vecka. Men vad har jag gjort egentligen? och hur ska jag visualisera tankar som jag inte lyckats få ur mig under sju veckor? Och hur sammanfattar något som man själv inte fått grepp om?

Hans och Greta

Igår fick jag följa med härliga Axarp på opera! Det var Hans och Greta. Musik, saga, färger, kostymer och rekvisita!
Det är så härligt att få sitta och höra på livemusik av en hel ensemble av olika stråkar och blåsinstrument som spelar så berättande att ord ibland känns överflödiga.

Bilder från Göteborgs operans hemsida

Skulptur som säger det mesta.

Det finns en skulptur av Laura Ford på Centralstationen här i Göteborg som jag aldrig kan gå förbi utan att titta på.
Den är en av flera i en serie kallad "Weeping Girls" och just denna flicka ger mig så många frågor.

Vem är hon?
Vad gör hon?
Har hon tappat bort någon?
Är hon ledsen?
Eller leker hon?
Räknar hon medan hennes kompisar gömmer sig?
Var kan de ha gömt sig?

Vem kommer fråga henne om hon är ledsen eller glad?

Hur många av de som går förbi ser henne?!

Kolla gärna in Laura Fords övriga arbete. Tycker särskilt om hennes djurskulpturer. http://www.lauraford.net/index.php/timeline

Så här blev det!

Å va roligt det var! Tog lite tid att få det som jag ville men gjorde test på papper till jag blev nöjd och hade det sedan under tyget som en mall.

Nu ska den torka, strykas och sedan användas!!

En liten idé ändå...

Jag tänkte att jag måste göra något i något nytt material. Det står still med min tavla och mina pratbubblor. Och kära nån! Bara en och en halv vecka kvar!!!!!
Så jag tänkte...
kanske något textil-aktigt?
Men jag kan inte sy, jag hinner inte lära mig brodera och jag vill ju att det är något som passar in i mitt tema och mina tankar.

Vet inte hur men denna lilla idé kom upp och jag antar att jag ska testa i alla fall...
Jag ska skaffa en tygkasse och dekorera själv!
Gjorde några exempel i paint för att se ungefär hur jag ska göra.

Gör jag något alls????

De senaste dagarna har jag börjat undra vad jag gör egentligen. Jag tänker och tänker, funderar, filosoferar och iakttar. Men vad GÖR jag? Vad har jag att redovisa när det är dags?

Väldigt snabbt börjar de gamla känslorna jag hade för ämnet bild upp.
Jag har ingen fantasi.
Jag är inte kreativ.
Mina idéer är aldrig lika bra som andras.
Det blir inte intressant det jag gör.

Och jag börjar jämföra mig med alla andra.
De andra har en massa olika idéer.
De hittar spännande vinklingar på sina projekt hela tiden.
Alla andra jobbar och är kreativa hela tiden.

Vet ju såklart inte om det är så men känslan förlamar mig lite.
Mina tankar fortsätter som innan. Men jag får inte ut det i något som jag kan visa upp eller berätta om.

BOKTIPS! Stig tittar ut.

Det finns en bok som tar upp det här med hur ensamhet kan upplevas och vad vi behöver varandra till. Historien är väldigt tänkvärd och bilderna är helt fantastiska.

 

 

Adlibris skriver såhär om boken:

Världens räddaste man. Kan det vara Stig? Han bor i ett hus fullt med folk men känner ingen. Den enda han vågar vara med är Björn. Det är Stigs hamster.
En dag blir Stig bjuden på gårdsfest av sina grannar. Motvilligt går han dit, men har tråkigt och går snabbt hem igen. Nu har han provat och tänker aldrig mer gå ut.
Den natten händer det något. Björn, Stigs hamster blir sjuk och måste till veterinären. Stig behöver hjälp. Vad ska han göra? Ska han våga ta kontakt med någon av grannarna?

En tragikomisk allåldersbok med text av Ann-Christine Magnusson och bilder av Lars Winnerbäck, en av Sveriges mest hyllade artister, som här gör sin debut som barnboksillustratör.

 

Ensam är stark = skitsnack!

Så här tänkte jag.

Jag vet inte riktigt varför jag gör det jag gör. Men nånstans har jag en känsla av att det är nånting viktigt i att uppmärksamma gemenskapen mellan människor och önskan att ta vara på varandra.

Jag tänker ofta, nästan jämt, på detta och när jag tänker tillbaka har ett flertal av mina arbeten i skolan genom åren handlat om det. På olika sätt såklart. och med olika utgångspunkter.
För varje dag ser jag bevis på att vi inte gör tillräckligt för varandra. Det kan handla om småsaker som att hålla upp dörren du just går in genom, hjälpa till när någon ser ut att behöva vägbeskrivning eller kanske hjälp på eller av vagnen eller bussen. Det kan till och med vara något så enkelt som att visa att du ser en person du möter eller som sitter där du passerar.

För tänk dig en tillvaro utan att du blir uppmärksammad av någon. Ingen som ser dig när du vill komma förbi för att du har bråttom, ingen som hör av sig till dig för att få veta hur du mår och ingen som ens möter din blick fast än du är bland en massa människor.

Vi lever i ett samhälle där vi tvingas att tävla om våra platser istället för att inse att det finns plats för alla och envar.
Vi blir bortrensade från vissa möjligheter om vi inte uppfyller förväntningar, som ingen vet vem som satt upp.
Vi tvingas till att känna oss otillräckliga för att vi inte kan, vill eller orkar göra allt som man borde, enligt en norm som säger att "ensam är stark".

Och vi gör allt detta för att vi tror att det är så här världen är och ska vara.
Men det tror inte jag på. Med tanke på hur stor vår värld är så borde det inte vara särskilt svårt att hitta, ge, göra plats åt alla. Psykiskt och fysiskt.

Det är inte jobbigt att bry sig. Det är jobbigt att låta bli!

Och eftersom jag har tänkt att jobba inom skola och lekterapi och ser barn som de viktigaste delen av mänskligheten anser jag att vi medvetet förstör för dem och deras framtid om vi inte välkomnar in dem i ett samhälle som bryr sig om såväl det som är nära som det som är långt bort och visar att vi faktiskt lever i samma värld.

Följande citat är från en debattartikel av Cajsa Tengblad i Aftonbladet. Jag var inte överförtjust i artikeln i helhet men tycker att nedanstående text är viktig att bära med sig.

"Lyckoforskare Bengt Brülde menar att det är i gemenskap, i ett gemensamt projekt för andras bästa som vi är lyckligast. Istället för att använda sig av positiva affirmationer, vilka till och med kan få oss att må sämre, vore det bättre för självkänslan att ”släppa sig” och göra bra saker för andra.

Vi är i behov av mer tillsammans-hjälp, inte av självhjälp. Vi kan skapa ett varmare samhälle genom att sluta jaga självkänsla och bry oss mer om varandra. Det utvecklar vår medkänsla, samtidigt som vi tycker mer om oss själva och blir omtyckta av andra när vi gör någonting bra för vår omgivning."


MEN HUR SJUTTON SKA JAG GÖRA FÖR ATT FÅ DETTA ATT BLI TYDLIGT I MITT GESTALTANDE PROJEKT?

 

 

En början på något...

Samarbete 3 & 4 & 4, 5

Igår fick jag ytterligare tre dialoger ifyllda. Den tredje var av en tjej som var bekant med mina vänner. Så jag väljer att kalla den 4,5. Antagligen tills jag inser att jag behöver alla jag kan få tag i, oavsett om de är bekanta.
Så, hur vågade jag då fråga igår?
Kan det ha berott på att vi satt ett gäng kompisar på en pub där jag känner mig ganska hemma? Eller att vi redan innan vi kom dit tagit något glas vin?
Kanske, kanske inte.
Sanningen är att jag faktiskt inte vågade. Jag gick runt ett tag med mina papper och ville fråga folk. Men hittade hela tiden ursäkter för att låta bli.

Någon såg för blyg ut.
Nån annan för full.
Några verkade vara på dejt.
Några andra väldigt upptagna i ett samtal.
Ett gäng var för snygga.
Ett annat gäng skulle precis gå.

Så jag satte mig igen.
Och min kompis fick fråga åt mig. Inga problem alls för henne att sträcka fram pappret till personerna vid bordet jämte oss. En av de två började fundera men tyckte att det var lite svårt. Snart kom deras kompis och jag valde då att sträcka fram ett papper till.
Både för att passa på att få mer än ett. Men även för att ta bort lite av uppmärksamheten på honom som försökte komma på vad han skulle skriva.

Så plötsligt hade jag två nya samarbeten!
Jag fick även förklarat varför jag gjorde detta och därmed också dela med mig av mina tankar som lett mig hit.

Det var väldigt roligt att få sätta ord på detta och faktiskt få tala om vad det betyder för mig att de ville hjälpa till.

Så tack för samarbetet ni tre som satt vid bordet jämte oss på Holy Moly på andra lång!

Spela shoreline-stenen fick ett lyckligt slut

Allt blev frid och fröjd för någon vecka sedan då konstnärerna till den omtalade stenen (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg) överlämnade sitt konstverk till Göteborgs Stad tillsammans med ett gåvobrev.

Visserligen fick stenen en ny placering men förhoppningsvis är det ändå många som ser den.

Kanske verkar det inte vara en så stor grej med en sten med en plakett på. Men tänk då återigen vad som finns där bakom.

Musiken
Bandet
Känslorna
Skratten
Gråten
Upplevelserna
Sammanhållningen
Uppväxterna
Euforin

Allt detta på grund av något så "simpelt" som popmusik och populärkultur.

Populärkultur är ALDRIG bara populärkultur!

Inspiration

Efter handledningen idag blev det en promenad med en vän för att skingra tankarna lite. Det var lite svårt att känna sig jätteentusiastisk när jag gick från skolan, då de spår jag hade att följa faktiskt inte riktigt kändes som jag. Och jag ville egentligen ha en tydligare väg än vad jag hade nu.
Ändå bestämde jag mig för att gå till Pedagogen och sätta mig för att försöka få gjort något.
Jag tänkte tillbaka på vad jag skrivit i min projektbeskrivning.
En av de saker jag hade lättast att fylla i då denna skulle skrivas, var om jag hade någon inspirationskälla.

Varför var då detta så lätt?
Jo... hela mitt liv har jag funderat mycket på omgivningen. Sociala relationer. Kopplingar till andra människor. Allas påverkan på varandra. Påverkan på vår omvärld. Och vem jag själv vill vara.
Detta har också funnits med under många samtal och diskussioner hemma så länge jag kan minnas.

För nästan exakt ett år sedan var jag på en föreställning med en artist som jag lyssnat på i flera år innan och även tidigare sett live. Dock hade jag inte sett honom i en alldeles egenskriven föreställning med såväl sång och musik som poesi och genomtänkt mellansnack.
Det var då jag insåg att det fanns någon som kunde sätta ord på mina tankar och känslor inför omvärlden.

Emil Jensen har ett sätt att se på sin omvärld som gör att jag känner att den är allas. Han problematiserar utan att dumförklara och kritiserar utan att svartmåla.

Och viktigast av allt. Han lägger stor vikt vid värdet av att bry sig. Att alternativet inte finns. Och att det finns ett hopp om en värld som är bra, så länge vi tror på och kämpar för den, även i vardagen.

Så här skrev han till exempel på Facebook den 25 augusti: ”Försöker att inte hetsa upp mig över valdebatterna, men inser att jag saknar apatisk förmåga.”

Detta inspirerar mig ofta då jag kan känna viss hopplöshet över hur vi ska kunna bli en fungerande och samarbetande värld.

Så när jag satt och kollade efter något bra sätt att presentera Emil för er som inte känner till honom hittade jag en krönika han skrivit för ETC.
Ur denna plockade jag några meningar som jag tycker säger mycket om mycket- inte minst mina tankar om att samarbeta:


" Riktigt bra åsikter kommer inte inifrån"..."Saker måste få komma utifrån."

"...så länge fundamentala orättvisor råder och inte alla är fria och trygga, finns ingen tid att vänta tills allt landat i alla, tills allt kommer ”inifrån”."

"Trovärdighet handlar inte om perfektion under en livstid utan förmågan att lyssna, ta in och tänka om."

"... denna insikt har kommit utifrån. Och interagerat med något där inne i hjärnan tills det kommer inifrån – eller interfrån – det är lite hjärnans grej det där med interaktion."

Hela krönikan finns att läsa på http://www.etc.se/kronika/hjartat-ar-en-floskel

 

Så till sist vill jag ge er möjlighet att lyssna på en av de låtar som jag gillar allra mest av alla fina låtar han har gjort. Varsågod!

 

 

 

Att tala eller inte tala - det är frågan