Ensam är stark = skitsnack!

Så här tänkte jag.

Jag vet inte riktigt varför jag gör det jag gör. Men nånstans har jag en känsla av att det är nånting viktigt i att uppmärksamma gemenskapen mellan människor och önskan att ta vara på varandra.

Jag tänker ofta, nästan jämt, på detta och när jag tänker tillbaka har ett flertal av mina arbeten i skolan genom åren handlat om det. På olika sätt såklart. och med olika utgångspunkter.
För varje dag ser jag bevis på att vi inte gör tillräckligt för varandra. Det kan handla om småsaker som att hålla upp dörren du just går in genom, hjälpa till när någon ser ut att behöva vägbeskrivning eller kanske hjälp på eller av vagnen eller bussen. Det kan till och med vara något så enkelt som att visa att du ser en person du möter eller som sitter där du passerar.

För tänk dig en tillvaro utan att du blir uppmärksammad av någon. Ingen som ser dig när du vill komma förbi för att du har bråttom, ingen som hör av sig till dig för att få veta hur du mår och ingen som ens möter din blick fast än du är bland en massa människor.

Vi lever i ett samhälle där vi tvingas att tävla om våra platser istället för att inse att det finns plats för alla och envar.
Vi blir bortrensade från vissa möjligheter om vi inte uppfyller förväntningar, som ingen vet vem som satt upp.
Vi tvingas till att känna oss otillräckliga för att vi inte kan, vill eller orkar göra allt som man borde, enligt en norm som säger att "ensam är stark".

Och vi gör allt detta för att vi tror att det är så här världen är och ska vara.
Men det tror inte jag på. Med tanke på hur stor vår värld är så borde det inte vara särskilt svårt att hitta, ge, göra plats åt alla. Psykiskt och fysiskt.

Det är inte jobbigt att bry sig. Det är jobbigt att låta bli!

Och eftersom jag har tänkt att jobba inom skola och lekterapi och ser barn som de viktigaste delen av mänskligheten anser jag att vi medvetet förstör för dem och deras framtid om vi inte välkomnar in dem i ett samhälle som bryr sig om såväl det som är nära som det som är långt bort och visar att vi faktiskt lever i samma värld.

Följande citat är från en debattartikel av Cajsa Tengblad i Aftonbladet. Jag var inte överförtjust i artikeln i helhet men tycker att nedanstående text är viktig att bära med sig.

"Lyckoforskare Bengt Brülde menar att det är i gemenskap, i ett gemensamt projekt för andras bästa som vi är lyckligast. Istället för att använda sig av positiva affirmationer, vilka till och med kan få oss att må sämre, vore det bättre för självkänslan att ”släppa sig” och göra bra saker för andra.

Vi är i behov av mer tillsammans-hjälp, inte av självhjälp. Vi kan skapa ett varmare samhälle genom att sluta jaga självkänsla och bry oss mer om varandra. Det utvecklar vår medkänsla, samtidigt som vi tycker mer om oss själva och blir omtyckta av andra när vi gör någonting bra för vår omgivning."


MEN HUR SJUTTON SKA JAG GÖRA FÖR ATT FÅ DETTA ATT BLI TYDLIGT I MITT GESTALTANDE PROJEKT?